att vara offline

och allting The Row och Phoebe Philo gör

Jag var på min bästis bröllop i södra Frankrike nyligen, ett sagobröllop allt det ni tänker fast bättre, jag grät konstant. Tittade i mobilen efter festligheterna då bruden efterfrågade bilder och inser att jag har ungefär 4 bilder i min telefon från hela helgen. Först blir jag lite stolt, gud vad skönt jag har verkligen varit närvarande. Det är liksom den typen av person jag vill vara. Och är det numera en flex, att inte vara i mobilen? Istället för att vara den som postar de finaste bilderna från en händelse vill du kanske nu vara den som inte postar alls? Eller inte har några bilder alls, skitsamma om man postar eller inte. Känslan av att vara totalt närvarande är lite främmande det är väldigt sällan jag är det 100% för jag vill alltid ta upp mobilen och fånga en stund som är fin och då tappar jag ju allt. Dessutom kanske jag ser ett sms eller något annat som gör att min närvaro bryts. Men det slår mig också när jag skriver att det är sjukt att det här ens är ett ämne, jag menar varför är det kontroversiellt eller ens en flex att inte ta massa bilder.

Tidigare i år var vi ett gäng på Mustafa the Poet när han var i Stockholm och då var det mobilförbud och det har något. Jag kan inte redogöra för setlisten jag minns inte riktigt vad han hade på sig men jag minns känslan spelningen gav mig och det kanske räcker? Jag minns att jag grät. Det är typ en unik upplevelse för mig för det fanns inget annat att göra än att ge sig hän till stunden och bara uppleva den.

En annan känsla som kom upp över bristen på bilder från bröllopet var fomo. Fattar ni hur sjukt. Att få fomo fast jag var där. Men det var fomo för att jag inte kunde lägga upp från bröllopet i samma takt som alla andra, mitt content var liksom inte kurerat på mitt sätt för jag hade inget eget content. Och det är i sig speciellt att jag går och oroar mig över det när min bästis har gift sig.
För helt ärligt vem fan bryr sig det är liksom min bästis bröllop så varför behöver jag fundera på vad som är kurerat och inte men ja det var det jag kände där och då. Även om jag var nöjd med mig själv som hade varit “närvarande” under bröllopet men också att vi lever i en tid där man klappar sig själv på axeln för att vi inte sitter med näsan i mobilen. Men det är inte bara för att jag känner mig mallig utan det har något mer, en känsla och ett lugn av att bara vara precis där man är och ingen annanstans. Men vi lever i en tid som inte bara är kapitalistisk och kräver att vi ständigt ska producera och konsumera men också kräver en närvaro och en uppvisning i allt det här görandet och konsumerandet. Och det har blivit så himla kopplat till ens identitet och ens egenvärde. Och det kanske är det som känns skönt när jag inte lyder under den premissen.

Jag tänkte på det här när jag läste Vogues sammanfattning av The Rows presentation i Paris nyligen. Inga mobiler, inga bilder inget papper och penna. De krävde att deltagarna skulle uppleva kollektionen och de som var där som skulle sammanfatta det hela fick helt enkelt lita på sitt minne. Och det gick bra texten som sammanfattade presentationen var kort och koncist och det fanns ju en fotograf där som plåtade allt så det var inte som att jag som läsare inte fick en känsla av kollektionen, tvärtom jag fick mer än tillräckligt. Och det här lågmälda och tysta är det som alltid varit mystiken kring The Row och varför man älskar det så mycket. Kläderna säger sitt. I en värld där allting är skrikigast, mest spektakulärt, mer kändisar, mer uppmärksamhet känns det skönt att iaktta ett sammanhang som är mer “här är ett par byxor som du ser är de jävligt välskräddade” och punkt där. Visar istället för att säga. Och det räcker helt ärligt talat. Phoebe Philo är en annan designer som premierar det lågmälda. Kläderna talar för sig själva. Det känns vuxet, det är vuxna kvinnor på catwalken men håller inte på med oklara trix för att få uppmärksamhet man gör bara kläder och man är bäst på det. Det finns inget lyxigare än just det. Och inget lyxigare än att inte redovisa för hela världen vad man gör, vem man är med och hur kul man har.